Styvhet och bärförmåga hos en träkonstruktion är i hög grad beroende av varaktigheten hos de laster som verkar på konstruktionen. Vid dimensioneringen skiljer man därför mellan laster med olika varaktighet, till exempel mellan permanenta laster, som egentyngd, och laster med varierande intensitet under byggnadens livslängd, som nyttig last. De senare indelas normalt i långvariga laster, laster med medellång varaktighet och kortvariga laster. Ibland förekommer också momentana ”ögonblickslaster”, till exempel stötar. Byggnormerna anger modifikationsfaktorer för hållfasthets- och styvhetsvärden med hänsyn till lastvaraktighetsklass.
Bärförmåga beräknas med utgångspunkt från de materialvärden som gäller för den last i en lastkombination som har kortast varaktighet. Nedböjning beräknas som summan av de ingående lasternas nedböjningsbidrag; vart och ett beräknat med hänsyn till den enskilda lastens varaktighet.
Vilken lastvaraktighetklass som en last ska hänföras till beror i viss mån på geografiska eller klimatmässiga och kulturella förhållanden. Snölast betraktas till exempel som långtidslast eller medellång last i Sverige, Norge och Finland, medan Danmark och stora delar av övriga Europa behandlar snölast som korttidslast.
Träets fuktkvot har, liksom lasternas varaktighet, stor inverkan på materialets hållfasthet och styvhet. Torrt trä är både starkare och styvare än fuktigt trä. Byggnormerna hanterar detta genom att definiera ett antal klimatklasser, var och en representerande ett bestämt fuktkvotsintervall inom det område som är typiskt för byggnadskonstruktioner. Byggnormerna anger modifikationsfaktorer för hållfasthets- och styvhetsvärden med hänsyn till lastvaraktighetsklass. Träets slutfuktkvot i en konstruktion bestäms utifrån sin omgivning, temperatur och relativ luftfuktighet, RF, och denna kommer även att variera under konstruktions livslängd, se figur 3.1.
Det är konstruktörens uppgift att, med utgångspunkt från förutsättningarna i det enskilda fallet, avgöra till vilken klimatklass en viss konstruktionsdel ska hänföras. KL-trähandboken ger vägledning genom att exemplifiera med vanliga konstruktionsdelar.
Klimatklass 1 karakteriseras av en miljö där den relativa luftfuktigheten, RF, endast under några få veckor per år överstiger 65 %. Detta motsvarar en medelfuktkvot i KL-träet som bara under kortare perioder överstiger 12 %.
Hit räknas bland annat:
- Vindsbjälklag och takkonstruktioner i kalla men ventilerade vindsutrymmen över varaktigt uppvärmda lokaler.
- Väggskivor i ytterväggar i varaktigt uppvärmda byggnader om de skyddas av ventilerad och dränerad beklädnad.
- Bottenbjälklag över inneluftsventilerat kryprum.
- Stommar i väl ventilerade simhallar, ishallar och isolerade ridhus.
Klimatklass 2 karakteriseras av en miljö där den relativa luftfuktigheten, RF, endast under några få veckor per år överstiger 85 %. Detta motsvarar en medelfuktkvot i KL-träet som bara under kortare perioder överstiger 20 %.
Hit räknas bland annat:
- Bottenbjälklag över uteluftsventilerade kryputrymmen.
- KL-träkonstruktioner i lokaler eller byggnader som inte är permanent uppvärmda, till exempel fritidshus, kallager, oisolerade ridhus och ekonomibyggnader.
- KL-träkonstruktioner i dåligt ventilerade simhallar.
Klimatklass 3 karakteriseras av en miljö som ger ett större fuktinnehåll än det som svarar mot klimatklass 2.
Hit räknar man bland annat:
- KL-träkonstruktioner i lokaler eller byggnader med fuktalstrande verksamhet eller fuktalstrande lagring.
- KL-träkonstruktioner som är helt oskyddade för väta eller i direkt kontakt med mark.
KL-träskivor som tillverkas med CE-märkning är inte avsedda för användning i klimatklass 3, se även avsnitt 3.1.5.
Figur 3.1 Jämviktsfuktkvoten i trä som funktion av temperaturen vid olika relativ luftfuktighet, RF.
