Markförhållanden och grundläggning - generellt

I en del fall kan alla metoder vara möjliga, i andra fall kan valmöjligheterna vara begränsade. Valet av grundläggningsmetod bestäms av många faktorer och måste övervägas från fall till fall. Ekonomiska bedömningar av anläggningskostnaderna är ofta avgörande.

Tabell 1. De vanligaste typerna av grundläggning och deras användningsområden.

Markförhållanden

Det finns teknik för grundläggning av hus oberoende av markens bärighet. Man kan också forma terrängen och dränera så att den bättre motsvarar de krav som ställs. Förr bebyggdes i första hand grusåsar och moränområden. På grusåsen kunde man schakta, det fanns tillgång till dricksvatten och dessutom var marken inte tjälfarlig. Både ytlig och djupare grundläggning kunde utföras. I grusåsar kan dock stora radon-haltiga luftvolymer förekomma. Radon-gasen letar sig fram mellan gruskornen som ofta är jämnstora i en grusås. För att undvika att radon tar sig in i byggnader kan olika åtgärder vidtas som att sätta in tätskikt, förbättra ventilationen etcetera.

Morän, berg och lermark

Moränområden är mycket vanliga i Sverige. Morän består av block, stenar och finare partiklar, ofta hårt packade. Den ligger direkt på berget i lager med upp till 10 m tjocklek. Moränområden är i regel bra byggmark. Bärigheten är god, men morän kan vara tjälfarlig och rik på stora stenblock.

Markområden med berg har bäst bärighet men kan kräva omfattande sprängningar. I sprängd mark bildas ofta fickor där vatten blir stående.

I markområden med lägre bärighet, till exempel lerområden, måste grundläggningen av hus noga övervägas. Lerjordar är finkornigare än sandjordar och ligger ibland i tydliga lager. De kan vara mycket olika packade och kräver en geoteknisk undersökning för bedömning av grundläggningsmetod. Är marklagren packade kan plattor eller utbredda sulor vara möjliga för lätta byggnader. För tyngre byggnader, eller om lagringen är lös, är pålning ofta nödvändig.

Utfyllnadsmaterial

Hus kan även grundläggas på utfyllnader av olika material. Vanligast är sprängstensmassor som kan ges god bärighet om de packas på ett korrekt sätt.

Sättningar

Marklagren under en byggnad deformeras när lasten från byggnaden förs på, hur mycket beror bland annat på lastens storlek och packningsgraden. Deformationen, sättningen, kan uppskattas i förväg.

Lerområden kan behöva dräneras eller fyllas upp för att bli mindre sanka. Sådana åtgärder kan dock medföra besvärande sättningar. Det finns all anledning att försöka uppskatta sättningarnas storlek i förväg.

Lera, och särskilt silt, är tjälfarliga jordarter. De kan dessutom innehålla vattenförande skikt med grövre material.

Trähus har en viss förmåga att ta upp sättningar, även ojämna. I äldre bebyggelse kan man se många exempel på trähus som motstått ojämna sättningar. Trähus kan därför användas för att bebygga markområden med lägre bärighet. I lerområden kan dock även lätta trähus behöva pålas. Ett trähus som byggts i ett lerområde och som pålats kommer inte att sätta sig, men marken omkring kan få sättningar, vilka kan få konsekvenser för till exempel anslutande VA-ledningar och trappor.

Dagvatten

Regn- och smältvatten kring en grundkonstruktion måste kunna avledas utan att olägenheter uppstår och så att översvämning, grundvattensänkning, skador och olycksfall undviks. Det innebär att marken närmast huset bör luta från huset. En allmän regel är att marken ges en lutning av minst 1:20 (cirka 3°) inom 3 m från huset, det vill säga marknivån ska befinna sig 150 mm lägre på ett avstånd tre meter från huset. Dessa mått gäller när återfyllnaden kring huset satt sig.

Marken inne i krypgrunder och plintgrunder ska utformas så att eventuellt inläckande ytvatten kan avledas. Även om huset ligger i en sluttning planeras marken så att dagvatten inte kan rinna mot byggnaden. Det kan bli nödvändigt att komplettera med att gräva ett avskärande dike på sluttningssidan. Dagvatten bör inte avledas över tomtgräns så att olägenheter orsakas.

Byggnader bör förses med en ordentlig sockel. Vidare bör material som ger mindre regnstänk, till exempel singel, placeras på marken närmast byggnaden så att inte regn kan stänka upp på ytterväggen och orsaka nedsmutsning eller fuktskador. Sockeln utförs av beständigt material, till exempel betong, murverk eller putsade värmeisolerande skivor. Sockelhöjden vid trähus bör vara minst 250-300 mm. Den kan reduceras under stora taksprång där risken för stänk är liten.

Bild 1. Sockelhöjden bör vara minst 250 mm vid träfasader. För att nedsmutsning av stänk ska förhindras bör marken närmast grunden utgöras av till exempel singel.

Dränering

I mark som inte är självdränerande anordnas dränering. Dräneringsvatten ska avledas med självfall direkt till mark eller till dagvattenförande ledningar. Dräneringsledning bör anordnas längs och utanför grunden. Högpunkten bör ligga under betonggrundläggningens lägsta punkt. Anledningen till detta råd är att i möjligaste mån hindra kapillär stigning av vatten att nå trävirke högre upp i huset. Torrt virke angrips ej av biologiska nedbrytningsprocesser. Dräneringsledning får anslutas till dagvattenledning om den förses med slamavskiljande brunn.

Avvattning

Avvattning från tak får inte anslutas till spillvattenledning. Takvattnet kan i vissa fall anslutas direkt till kommunal dagvattenledning. Det kan också anslutas indirekt via fördröjnings- och infiltrationsmagasin på den egna tomtmarken - lokalt omhändertagande av dagvatten. Detta ska ske på sådant sätt att olägenheter inte uppkommer för byggnaden eller omgivningen. Genom att avleda takvattnet i slutna rörledningar till en så kallad stenkista kan man undvika fuktskador i husgrunden. En stenkista bör planeras i samråd med andra berörda och så att inga olägenheter uppstår. Där stupröret ansluter till den slutna rörledningen bör en så kallad renstratt anordnas. En så kallad marstrandsutkastare kan också användas, om man tidvis vill ta vara på en del av takvattnet för trädgårdsbevattning.

Grundvattenpåverkan

Rör för inkommande kallvatten bör ligga frostfritt. Det innebär att relativt djupa rörgravar för olika ledningar i till exempel ett nybyggnadsområde måste anläggas. En grundvattensänkning som kan uppkomma vid anläggning av täckta rörgravar som kan dränera bort grundvatten kan resultera i sättningar beroende på ökade markpåkänningar.

En 2 m grundvattensänkning kan vid lera motsvara en ökning av markpåkänningar med 20 kN/m². Det är med andra ord ungefär lika mycket som att fylla med en meters uppfyllnad eller mer än vikten av normala småhus av trä.