Yttertak med lutning mindre än 1:40 (cirka 1,4°) betraktas som terrasstak. Dessa tak ska förses med anordningar för att avleda vatten. Terrasstak ska dessutom ha ett vattentätt skikt med särskilt skydd mot mekanisk åverkan. Skiktet ska ges en lutning av minst 1:100 (cirka 0,6°).
Taktäckningen ska leda fram vattnet till rännor eller brunnar. Den kan vara vattentät (till exempel papptäckning) eller av typen överläggsplattor (till exempel takpannor). Läckage i tak kan vara svåra att lokalisera, särskilt på låglutande tak, där vatten kan spridas horisontellt innan det upptäcks.
Underlag för taktäckning
Inbrädning med underlagsspont och papp som underlag för taktäckningen används av tradition. En inbrädning ger många tekniska fördelar. Den kan anpassas till många takformer och takmaterial och den bidrar till ökad stabilitet och säkerhet. Till taktäckningssystem med takpannor förekommer även andra underlag. Profilerad takplåt läggs ofta direkt på åsar eller balkar utan något vattenavledande underlag. Taktäckningssystem utan underlagstak har inget skikt som avleder tillfälligt läckage.
Avvattning
Lämplig metod för dimensionering av takavvattning finns i svensk standard. Avståndet mellan stuprör bör inte överstiga 20 m. Ett tak som ska avvattnas med brunnar ska ha minst en brunn per 225 m2 takarea, dock med högst 15 m inbördes avstånd. Vid risk för igensättning bör avståndet vara högst 12 m.
Flacka tak
Flacka tak utformas med extra hänsyn till risken för läckage. Takets deformation orsakad av till exempel snölast måste beaktas. Vatten på flacka tak kan bli stående på grund av bakfall och därmed åstadkomma vattentryck. Igensättning av brunnar orsakar höga vattentryck. Kvarstående vatten kan ge läckage i skarvar, vid sargar, trösklar och genomföringar. Snö kan smälta och liksom kvarstående vatten frysa till is. När istäcket spricker kan sprickorna fortplantas genom tätskiktet och punktera detta.
Bild 1. Vid läckage kan vatten sprida sig i konstruktionen och orsaka omfattande skador långt innan läckaget upptäcks.
Problem med snö
Yrsnö som blåser in i vindsutrymmet under yttertaket eller i utrymmet under taktäckningen kan orsaka fuktproblem. Ett sätt att förhindra yrsnö att tränga in vid takfot är att använda en så kallad vindavledare - en träläkt. Ett annat sätt är att klä in takfoten med träpanel. Smältvatten från ett snötäcke kan frysa till isvallar och bakom dessa kan vatten i stora mängder bli stående. Isvallar kan uppstå vid takfot, kring lokala värmeutsläpp, köldbryggor eller i närheten av ventilationshuvar. Vid val av ventilationshuv bör man se till att frånluften styrs uppåt.
Temperaturen på taktäckningen avgör om eventuell snö smälter på taket och hur avrinningen av smältvattnet kan ske. Värmeförluster genom en värmeisolerad konstruktion kan, trots luftning, ge snösmältning även vid kyla. Detta måste beaktas särskilt när isolerade och oisolerade takkonstruktioner förekommer i samma takfall, till exempel i ett 1½-plans hus.
Anslutningar vid takfönster är känsliga för läckage. Takfönstertillverkarna har särskilda intäckningsplåtar och tätningsprodukter som vid rätt användning ska ge säkra lösningar. Men även med rätt monterade takfönster måste man acceptera att snön smälter ovanpå fönstren.
Bild 2. En vindavledare av trä, 50-70 mm tjock, fungerar bra mot inträngning av yrsnö.
Bild 3. Huvar ska vara väl värmeisolerade och uppdragna över takytan för att olägenheter med snösmältning och isbildning ska undvikas.
Bild 4. Snön smälter ofta ojämnt på taket till ett 1½-planshus med inredd övervåning. Snösmältningen motverkas av effektiv luftning.
