Värmeisolering för tak

Om något av delkraven inte uppfylls kan det kompenseras med något av de övriga så att helhetskravet fortfarande är uppfyllt.

Reglerna för värmeisolering avser hela byggnaden och kravet är olika för tre klimatzoner i landet. Kravet betecknas U_m,krav och anges som en genomsnittlig värmegenomgångskoefficient. Den har en nivå för bostäder och en annan för lokaler. Koefficienten U_m,krav beräknas som ett vägt medelvärde av värmegenomgångskoefficienterna U_p för de klimatskiljande byggnadsdelarna. Vägningen i medelvärdesberäkningen görs med hänsyn till arean hos respektive byggnadsdel. Takkonstruktionen representerar normalt en mindre andel av den genomsnittliga värmegenomgångskoefficienten. Andelen är större i enplansbyggnader än i höghus.

Isolering av takkonstruktion

I många fall, till exempel i outnyttjade vindsutrymmen, ger takkonstruktionen stort utrymme för värmeisoleringen. I sådana fall är det ekonomiskt lönsamt att värmeisolera takkonstruktionen utöver vad som krävs för att uppnå ett godtagbart termiskt rumsklimat. Risken för skadlig kondensation på yttertakets insida ökar dock med en ökad värmeisolering av vindsbjälklaget.

I vindsbjälklag används skivor av mineralull eller lösfyllnadsisolering av mineralull eller cellulosafiber. Lösfyllnadsisoleringen bör inte beträdas och bryggor brukar därför fästas i takkonstruktionen ovanför isoleringen.

Klimatskiljande yttertak värmeisoleras med mineralull, cellulosaisolering eller cellplast. Kvalitet väljs med hänsyn till underlag, funktion och tekniska krav.

Tabell 1. Några värmetekniska egenskaper.

Tabell 2. U_p-värden för några bjälklag.