Vid dimensionering ska man observera att stagningssystemen sällan är i ett horisontellt plan. Om de primära lastbärande konstruktionsdelarna också är en del av stagningssystemet, kan det uppstå krafter som inte kan förbises när de primära konstruktionsdelarnas lutning ändras. Till exempel i nocken av ett sadeltak uppstår extra krafter av horisontallasten (till exempel vindlasten), nämligen en kraft uppåt på lovartsidan och en kraft neråt på läsidan, se figur 13.49.
Dessa krafter kan vara kritiska vid dimensionering av det primära bärande systemet. Modellen i figur 13.50 kan användas när man uppskattar de nedåt- och uppåtriktade krafterna i nocken av ett sadeltak.
De nedåt- och uppåtriktade krafterna kan beräknas med hjälp av följande ekvation:
13.11 \({F_{\rm up}} = \left| {{F_{\rm down}}\left| { \approx 2 \cdot \frac{M}{a}} \right. \cdot \sin \alpha } \right.\)
där M är maximivärdet för vindfackverkets böjmoment förorsakat av vindlasten. Tydligt framgår att de nedåt- och uppåtriktade krafterna ökar när taklutningen ökar.
För mer komplicerade konstruktioner, i synnerhet när taklutningen är stor, rekommenderas att hela konstruktionen analyseras tredimensionellt, så att effekten av eventuella geometriförändringar i det primära lastbärande systemet beaktas.
Figur 13.49 Kraft som uppstår av ändring i geometri vid nocken av ett sadeltak.
Figur 13.50 Modell för uppskattning av de nedåt- och uppåtriktade krafterna.
