De stagade facken placeras så att de har minst inverkan på konstruktionens utformning och öppningar i fasaden. Dessutom ska placeringen väljas utgående från hur byggnaden kommer att monteras och hur horisontalkrafterna är fördelade i konstruktionen.
Väggar stagas vanligtvis med hjälp av:
- Gängade stålstänger.
- Tryckta diagonala strävor(vanligtvis av trä med nästan kvadratiskt tvärsnitt).
- Ramar.
- Väggskivor.
Stagning med stålstänger
I figur 13.14 visas fack stagade med gängade stålstänger som bildar kryss-, diagonal- och excentriskt formad stagning. Fördelen med dessa är att stagningen belastas enbart med dragkrafter. Sålunda består stagningen av lätta delar men ger ändå stor totalstyvhet. De dragna stängerna kan enkelt efterspännas med hjälp av vantskruvar. På detta sätt kan pelarnas eventuella snedställning exakt justeras på plats, vilket kompenserar för toleranser.
Systemet med excentriskt formad stagning är som regel mindre styv än motsvarande system med kryss- eller diagonalstagning.
Om man bortser från förbandens förskjutning och trästrävornas axiella deformation kan styvheten för ett stagat fack kbr (= H ⁄ Δ) uttryckas med:
13.1 \({k_{\rm br}} = \frac{{{E_\rm s} \cdot {A_{\rm br}} \cdot {{\cos }^3}\alpha }}{a}\)
där beteckningarna är illustrerade i figur 13.15.
Det är uppenbart, av ekvation 13.1, att när den stagande diagonalens lutning minskar ökar styvheten och sålunda stagningens effektivitet. Vanligtvis är både a och h förbestämda vid dimensioneringen. Därför är enda sättet att minska diagonallutningen α, att man ökar antalet fack som diagonalen spänner över. Valet av antalet fack är en kompromiss mellan ekonomi och effektivitet. För en konstruktion med en given facklängd a och en given höjd h finns två möjligheter, nämligen:
- En enda diagonal, se figur 13.16 a).
- Två eller flera diagonaler, placerade på så sätt att facket i höjdled delas i två eller flera fack, se figur 13.16 b).
Om ett fack inte delas i höjdled till två (eller flera) fack blir lutningen α större vilket minskar stagningens effektivitet. Om en bestämd styvhet, kbr, krävs bör därför ståldiagonalens diameter i figur 13.16 a) vara större än i figur 13.16 b). Å andra sidan kräver utförandet i figur 13.16 b) ett större antal stänger och förband än utförandet i figur 13.16 a). Erfarenhet har visat att från ekonomisk synpunkt är det fördelaktigt att välja antalet fack så att diagonalernas lutning är 45° < α < 60°.
Stagning med trästrävor
I figur 13.17 visas fack stagade med trästrävor som bildar diagonal- och ”K”-stagning. Om en enda diagonal används ska den kunna överföra både dragkrafter och tryckkrafter när vindlastens riktning ändras. En nackdel med diagonaler av trä är att deras längd inte kan justeras, om inte ett justerbart förband används, och därför krävs större noggrannhet vid montering än för gängade ståldiagonaler. I gengäld är detta utförande i regel styvare än utförandet med ståldiagonaler.
Stagning med ramar
Byggnader med stora dörr- och fönsteröppningar kan stagas med hjälp av ramar, vilka möjliggör stora öppningar där det annars skulle finnas otympliga diagonaler, se figur 13.18. Ramen kan tillverkas av trä, eller av stål om horisontalkrafterna är mycket stora.
Stagning med skivor
Väggar med skivverkan kan tillverkas av träbaserade skivor som exempelvis korslimmat trä (KL-trä eller X-Lam, Cross Laminated Timber), plywood, strimlespånskiva (OSB, Oriented Strand Board) eller korslimmat fanerträ (LVL, Laminated Veneer Lumber). Också diagonala plankor eller brädor kan användas. Väggar med skivverkan kan också tillverkas av profilerad stålplåt, betongelement och motsvarande, se figur 13.19. När skivverkan utnyttjas kan öppningar i väggen göras endast i begränsad omfattning.
Förbandsdetaljer för stagning av väggar
Figur 13.20 visar två möjliga förbandsdetaljer när en diagonal ska fästas i ett betongfundament.
Observera att i båda exemplen är diagonalen justerbar, med hjälp av en vantskruv i fallet med gängstången eller genom muttrarna i fallet med trästrävan, vilket gör det möjligt att få pelaren, och därmed stommen, korrekt riktad.
Figur 13.21 visar två exempel på förbandsdetaljer när en diagonal ska fästas i en träpelare.
Figur 13.22 visar tre exempel på förbandsbeslag som kan användas i skärningspunkten mellan diagonalerna.
Figur 13.14 Stagning med stålstänger.
a) Krysstagning,
b) diagonalstagning,
c) excentrisk stagning.
C = tryckt element,
T = draget element,
0 = obelastat element.
Figur 13.15 Modell för uppskattning av styvhet för ett med diagonaler stagat fack.
Figur 13.16 Olika utförande för horisontalstagning i vägg.
Figur 13.17 Stagning med trästrävor.
a) Diagonalstagning,
b) ”K”-stagning.
C = tryckt element,
T = draget element,
0 = obelastat element.
Figur 13.18 Stagning med ramar.
Figur 13.19 Stagning med skivor.
a) Diagonala brädor,
b) träbaserad skiva,
c) profilerad stålplåt,
d) betongelement.
Figur 13.20 Exempel på förband mellan olika slags diagonaler och betongfundamentet.
Figur 13.21 Exempel på förband mellan ståldiagonaler och träpelare.
