Ramkonstruktioner av trä utförs i dag nästan undantagslöst i limträ. Ramhörnet är då antingen krökt med genomgående lameller, fingerskarvat, eller sammansatt, se figur 10.1. Ramformen bör följa huvudlastens trycklinje så långt funktionella och estetiska krav medger det. Krökta eller sammansatta ramhörn uppfyller lättast detta önskemål och är därför de former som bäst lämpar sig för stora spännvidder.
Taklutningen bör, bland annat med hänsyn till nockpartiets nedsjunkning, inte understiga 14°.
Treledsramen lämpar sig för spännvidder upp till 30 – 40 m. Från transportsynpunkt bör förbindelselinjen mellan nock och stöd inte överskrida 24 m, och det vinkelräta avståndet mellan denna linje och ramhörnets ytterkant bör inte vara större än 3,7 m.
Tvåledsramen ger en styvare konstruktion, men förutsätter som regel att ramen tillverkas och transporteras i tre eller flera delar som kan sammanfogas momentstyvt på byggarbetsplatsen. Skarvarna förläggs lämpligen till de delar av konstruktionen som har små moment. Momentstyva skarvar kräver mer komplicerat utförande än leder och blir därför dyrare. De är dessutom ofta synliga på ett mindre önskvärt sätt. Ramdelarna blir i gengäld mindre än vid motsvarande treledsram och därmed enklare att transportera.
Ramar utan leder används vanligtvis inte i träkonstruktioner.
Treledsramen är överlägset vanligast. Därför behandlas i de följande avsnitten endast dimensionering av sådana ramar.
Figur 10.1 Exempel på treledsramar.
a) Ram med krökt ramhörn,
b) ram med fingerskarvat ramhörn,
c) sammansatt ram med inre ramben.
