Värmekonduktivitet
Värmekonduktiviteten eller värmeledningsförmågan, λ, ökar ungefär linjärt med ökad densitet och fuktkvot. Den är större i fiberriktningen än vinkelrätt mot fibrerna.
I EN 12524 anges värmekonduktiviteten (designvärdet) till 0,13 W/(mK) och 0,18 W/(mK) för trä med densitet cirka 500 kg/m³ respektive cirka 800 kg/m³. I denna standard kan även tabellvärden för andra träbaserade produkter återfinnas samt omräkningsfaktorer för fuktens inverkan.
Värmekapacitet
Trä har en relativt hög specifik värmekapacitet. Den anges i EN 12524 till 1500-1700 J/(kgK). Detta kan jämföras med motsvarande värde för betong, 1000 J/(kgK).
Mängden trä är dock begränsad i moderna hus och möjligheten att använda trä för att utjämna klimatvariationer är därför begränsad. Trähus med regelstomme brukar tvärtom anses ha ringa värmetröghet och kan därför förses med dygnsvarierande temperaturreglering.
Temperaturrörelser
Träets värmeutvidgningskoefficient är förhållandevis liten. Den har ringa betydelse vid temperaturer över 0°C, därför att rörelserna orsakade av ändringar i fuktkvot är helt dominerande. Vid temperaturer under 0°C kan olikheter i temperatur på olika djup i virket orsaka spänningar som kan ge sprickbildning, till exempel frostskador på växande träd. Värmeutvidgningskoefficienten hos furu och gran parallellt fiberriktningen är cirka 0,4-0,5x10-5 och vinkelrätt fiberriktningen 3,4-5,8x10-5. Eurokod 1, SS-EN 1991-1-5, ger linjära längdutvidgningskoefficienter som kan användas vid bestämning av lasteffekter orsakade av temperatur. För trä är de 5-x10-6/°C längs fibrerna och 30-70.x10-6/°C vinkelrätt fibrerna.
